{This moment}

{this moment} - A Friday ritual. A single photo - no words - capturing a moment from the week. A simple, special, extraordinary moment. A moment I want to pause, savor and remember. Inspired by soulemama.

{This moment}

{this moment} - A Friday ritual. A single photo - no words - capturing a moment from the week. A simple, special, extraordinary moment. A moment I want to pause, savor and remember. 

If you're inspired to do the same, leave a link to your 'moment' in the comments for all to find and see. Inspired by soulemama.

{This moment}

{this moment} - A Friday ritual. A single photo - no words - capturing a moment from the week. A simple, special, extraordinary moment. A moment I want to pause, savor and remember. 

If you're inspired to do the same, leave a link to your 'moment' in the comments for all to find and see. Inspired by soulemama.

{This moment}

{this moment} - A Friday ritual. A single photo - no words - capturing a moment from the week. A simple, special, extraordinary moment. A moment I want to pause, savor and remember. Inspired by Soulemama.

Livet rullar på

Visst är det konstigt att livet utanför rullar på när man själv har stannat upp i ett vakuum och inte riktigt tar sig ut? När allt utanför är för mycket. Låter för högt, syns för mycket och bara är för mycket. Och framför allt går för fort. Men kanske är det ändå bra då att ställa sig och packa ihop små paket till förskolans personal. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Men det är ändå gjort. Ett paket i taget. En sak i taget och sedan en rosett. Och så nästa. En sak i taget. Å vad det är svårt att vara i stunden när allt utanför snurrar i ett allt högre tempo. Jag hoppas att jag kommer ifatt igen. Om inte alltför länge.

It is strange how life has a tendency to just continue to evolve even when oneself is closed up in a state of  nothingness. When everything is just to much, to loud, to bright and moves to fast. To be in the moment seems near enough impossible. But making gifts for the staff at pre school made me stay in the moment. One piece at a time and then a bow to tie it all together. It so hard to be in the now when everything around you is moving at a higher pace. I sure do hope I catch up again. Soon.

Marathon och lite till

Det har varit och är hektiskt. Ingen av oss jobbar helt men ändå finns ingen tid över. Var tar den vägen? Tunga beslut ligger framför och livet är onödigt spännande just nu. Efter en fin men regnig dag ute på Djurgården där vi tittade på maken som sprang marathon kom vi trötta och matta hem. 
Vaknar mitt i natten av att högra sidan av kroppen inte lyder. Och att mitt språk är borta. Orden kommer inte fram. Paniken tar över hela min kropp. Håller jag på att dö? Maken ringer 112 och ambulansen hämtar mig efter 20 minuter som känns som en evighet. Efter att ha levt med strokevarning över huvudet några dagar och sedan få reda på att det troligen - TROLIGEN - var en migränattack, pustar jag nu ut. Men inte helt så klart. För jag undrar ju om det kommer att hända igen. Och hur jag kommer att reagera då. Men just nu. I detta nu. Jag lever. Och finns kvar. 

Life is hectic at the moment. Both of us are home but still there is no time. Some big decisions ahead and life is exciting enough as it is. So when I wake up in the middle of the night after spending all day out watching hubby run Stockholm Marathon and feeling that the right side of my body isn't responding and that my speach isn't all there. It was just too much. Am I dying? 112 and the ambulance takes me to the hospital. With the threat of stroke hanging over my head for a few days and then finding out it was probably only a migraine attack. No tumour, no clots just a migraine. Right here right now I am alive. But still. Life is short. Do what you have to. While you still have it. Life.

Ingenmansland

Jag lever i ett ingenmansland just nu. Har sagt upp mig från jobbet. Något jag borde gjort för många år sedan men nu är det i alla fall gjort. Har sökt lite utbildningar som jag väntar svar från och en som jag fortfarande jobbar med arbetsprover för. Det är tärande. Samtidigt som det är lite härligt. Det som legat i träda har fått ta mer och mer plats. Nu är det en nästan lika självklar del av mig som mitt jobb var förut. Men vi får se vartåt det bär. Om en månad vet jag lite mer. Eller så är det bara ännu mer rörigt. Återkommer.

I am in no man's land at the moment. I quit my job and have applied to a few full time courses. We will have to wait and see where this vessle lands. Hopefully somewhere good. I'll be back with more details as soon as I know more.

Min kruka

Jag har väckt liv i en annan sida av mig själv. En sida som jag är fasligt förtjust i. Den skapande sidan. Inte för att den har varit helt släckt men nu har jag lagt till keramik, skissning och akvarell. Och det får ta plats. Bli en del av mig. En ny del av mig. Målandet har varit outforskad sedan skolan. Keramiken vilande sedan innan Edith. Men nu är det här och tar plats. Och jag gillar det.

A new part of me is taking place in my life. And I love it. Its the creative me. And I am planning to let her take even more room than she has now. Because the creative me is the real me. Of that I am certain.

December

När jag tänker tillbaka kändes julen för kort. Men så tittar jag på våra bilder och inser att december var en fantastisk månad. Så mycket vi gjorde på så kort tid och ändå hann vi med att vila och vara i stunden. 

Jag tänker fortfarande på framtiden. Vad det ska bli av mig. Men några små pusselbitar har jag hittat. Och de faller på plats. Bit för bit. 

Under december fick jag hälsa på hos Nyckelviksskolan. Jag började skissa. Jag påbörjade ett par tvåändsstickade vantar. Edith och jag fick manikyr samtidigt. Jag jobbade med keramik. Vi pysslade en hel massor. Testade nya frisyrer. Gick på junibacken. Spelade spel. Vävde. Fortsatte fixa med dockhuset. Slog in och öppnade paket. Och åkte pulka.

Hej då december. Välkommen in januari!