Livet rullar på

Visst är det konstigt att livet utanför rullar på när man själv har stannat upp i ett vakuum och inte riktigt tar sig ut? När allt utanför är för mycket. Låter för högt, syns för mycket och bara är för mycket. Och framför allt går för fort. Men kanske är det ändå bra då att ställa sig och packa ihop små paket till förskolans personal. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Men det är ändå gjort. Ett paket i taget. En sak i taget och sedan en rosett. Och så nästa. En sak i taget. Å vad det är svårt att vara i stunden när allt utanför snurrar i ett allt högre tempo. Jag hoppas att jag kommer ifatt igen. Om inte alltför länge.

It is strange how life has a tendency to just continue to evolve even when oneself is closed up in a state of  nothingness. When everything is just to much, to loud, to bright and moves to fast. To be in the moment seems near enough impossible. But making gifts for the staff at pre school made me stay in the moment. One piece at a time and then a bow to tie it all together. It so hard to be in the now when everything around you is moving at a higher pace. I sure do hope I catch up again. Soon.