tisdag 4 juni 2013

Marathon och lite till

Det har varit och är hektiskt. Ingen av oss jobbar helt men ändå finns ingen tid över. Var tar den vägen? Tunga beslut ligger framför och livet är onödigt spännande just nu. Efter en fin men regnig dag ute på Djurgården där vi tittade på maken som sprang marathon kom vi trötta och matta hem. 
Vaknar mitt i natten av att högra sidan av kroppen inte lyder. Och att mitt språk är borta. Orden kommer inte fram. Paniken tar över hela min kropp. Håller jag på att dö? Maken ringer 112 och ambulansen hämtar mig efter 20 minuter som känns som en evighet. Efter att ha levt med strokevarning över huvudet några dagar och sedan få reda på att det troligen - TROLIGEN - var en migränattack, pustar jag nu ut. Men inte helt så klart. För jag undrar ju om det kommer att hända igen. Och hur jag kommer att reagera då. Men just nu. I detta nu. Jag lever. Och finns kvar. 

Life is hectic at the moment. Both of us are home but still there is no time. Some big decisions ahead and life is exciting enough as it is. So when I wake up in the middle of the night after spending all day out watching hubby run Stockholm Marathon and feeling that the right side of my body isn't responding and that my speach isn't all there. It was just too much. Am I dying? 112 and the ambulance takes me to the hospital. With the threat of stroke hanging over my head for a few days and then finding out it was probably only a migraine attack. No tumour, no clots just a migraine. Right here right now I am alive. But still. Life is short. Do what you have to. While you still have it. Life.

2 kommentarer:

Soffy sa...

Fy så hemskt, men skönt att det inte var en stroke. Ta hand om dig, kram

paper friday sa...

I'm so sorry you have had a difficult time of late. I had a health scare too recently, I think I am still in shock. Your philosophy is beautiful.

Xx