snälla nån

kära värld vad ska jag ta mig till. idag hade jag en sån dålig dag att jag, när bussen - som vanligtvis susar iväg snabbt som vinden mitt framför näsan på mig - trots stängda dörrar stannade och väntade på mig när jag kom springande, blev så glad och tacksam att jag nästan - men bara nästan - började gråta floder.

jag gissar att flera saker spelar in. det är dåligt på jobbet. stor omorganisation och jag vet inte var jag hamnar. maken väntar på viktigt besked som kan förändra våra närmsta två år på ett drastiskt sätt. och mitt i allt det här vill jag faktiskt komma på vad jag vill. också tror jag att jag har en något försenad trettioårskris.

men det är väl bara att genomleva. jag är lyckligt lottad. de som är viktiga för mig finns där. nära. det är bra. annars hade jag aldrig orkat. det jobbiga är väl att de får ta oförtjänta duster nu och då. förlåt.