måndag 9 mars 2009

var dags glädje

jag längtar efter mini varje dag. hon är helt fantastisk. när hon inte får som hon vill ser hon ut på det här sättet. och det kommer stora krokodiltårar. tänk om jag skulle börja göra så på jobbet. när det inte riktigt går som jag vill. vad skönt det skulle vara. då skulle det ju komma ut på en gång och vara bra sen. men särskilt trevligt för omgivningen skulle det kanske inte vara.sen finns det saker som alltid funkar. i eftermiddags bakade vi eller mini smakar mest. men hon är med. hon älskar att baka.och sen måste man diska. eller dricka vatten. jag fattar inte hur mycket vatten man kan få plats med i en sån där liten mage. om hon fick välja skulle vi diska i timmar.
men det blev bröd till slut. gott bröd. som mini inte ville äta. hon skulle bara äta fil. så det så.

2 kommentarer:

Susanne sa...

Åh så bra! Tänk om alla vore som barn är. Då skulle man få veta på en gång om någon blev ledsen för något man sa. Man skulle aldrig behöva undra om man sårat någon av misstag till exempel. Och om jag blev ledsen skulle det synas. Direkt. Vad enkelt det hade varit. Och om vi hade barns förmåga att förlåta och gå vidare. Underbart!

Susanne sa...

Tack för Ditt braiga inlägg i min gästbok angående Mia.

Det är verkligen en befrielse att veta och känna att man inte är sina handlingar. Jag har varit där men tappade bort det igen och nu får jag börja om från början. Men jag vet hur man kommer dit igen. Och det är ju alltid något. :-)

Gör man som hon säger så hamnar man där. Det går liksom automatiskt. Otroligt bra.